Ur Röda Rummet (1879) av August Strindberg
Ur Röda rummet (1879) av August Strindberg
Stockholm i fågelperspektiv.
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på
Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och
rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig
upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin
korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saff-
ransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päron-
träd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men
lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt
bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam
och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne
sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvä-
rat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo
på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpan-
norna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av
rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från
unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal – och
allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde
mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter
hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var
ett liv och ett kiv.
Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och
rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig
upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin
korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saff-
ransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päron-
träd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men
lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt
bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam
och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne
sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvä-
rat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo
på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpan-
norna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av
rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från
unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal – och
allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde
mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter
hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var
ett liv och ett kiv.
Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av
strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de
ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på
Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak,
lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönst-
ren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade
bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet
ligger. Och därifrån kom vinden, och han gjorde samma färd
tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, ut-
med Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på som-
strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de
ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på
Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak,
lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönst-
ren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade
bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet
ligger. Och därifrån kom vinden, och han gjorde samma färd
tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, ut-
med Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på som-
marnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev
skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av
kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mose-
backe, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma
öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på
innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris
och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som
nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan,
passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med
paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ring-
dans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofin-
karne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer
skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av
kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mose-
backe, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma
öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på
innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris
och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som
nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan,
passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med
paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ring-
dans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofin-
karne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer
till stor del undanröjda.
Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönsterna
och inom några minuter hade dörren från källarsalen till veran-
dan blivit öppnad och ut i trädgården trädde en ung herre,
enkelt men fint klädd. Hans ansikte företedde intet ovanligt,
men där låg en sorg och en ofrid i hans blickar, som dock
försvunno då han, utkommen från den trånga källarsalen, möt-
tes av den öppna horisonten. Han vände sig mot vindsidan,
knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka
tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han
vandra fram och åter utmed barriären, som skiljer trädgården
från branterna åt sjön.
och inom några minuter hade dörren från källarsalen till veran-
dan blivit öppnad och ut i trädgården trädde en ung herre,
enkelt men fint klädd. Hans ansikte företedde intet ovanligt,
men där låg en sorg och en ofrid i hans blickar, som dock
försvunno då han, utkommen från den trånga källarsalen, möt-
tes av den öppna horisonten. Han vände sig mot vindsidan,
knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka
tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han
vandra fram och åter utmed barriären, som skiljer trädgården
från branterna åt sjön.
Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden;
ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstäng-
erna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ång-
båtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne
hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj
och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på
strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen,
gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande
med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv
och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu
hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust
och beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg
ner på staden under sina fötter, var det som om han betraktade
en fiende; hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade och
ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstäng-
erna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ång-
båtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne
hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj
och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på
strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen,
gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande
med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv
och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu
hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust
och beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg
ner på staden under sina fötter, var det som om han betraktade
en fiende; hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade och
han lyfte sin knutna hand, som om han velat utmana den
stackars staden eller hota den.
stackars staden eller hota den.
Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin
mjältsjuka diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med
sina basar, och hela rymden dallrade snart av ljudet från alla
stadens sjuklockor; men när de tystnat, den ena efter den
andra, hördes ännu långt i fjärran den sista sjunga sin fridfulla
aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang och ett
hastigare tempo än de andra – ty den har så! Han lyssnade och
sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen
hos honom. Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte
den smärta som ett barn erfar då det känner sig vara lämnat
ensamt. Och han var ensam, ty hans far och mor lågo borta på
Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var
ett barn, ty han trodde ännu på allt – både sant och sagor.
mjältsjuka diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med
sina basar, och hela rymden dallrade snart av ljudet från alla
stadens sjuklockor; men när de tystnat, den ena efter den
andra, hördes ännu långt i fjärran den sista sjunga sin fridfulla
aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang och ett
hastigare tempo än de andra – ty den har så! Han lyssnade och
sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen
hos honom. Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte
den smärta som ett barn erfar då det känner sig vara lämnat
ensamt. Och han var ensam, ty hans far och mor lågo borta på
Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var
ett barn, ty han trodde ännu på allt – både sant och sagor.
Klockan i Klara tystnade och han rycktes ur sina tankar
genom ljudet av steg på sandgången. Emot honom kom från
verandan en liten man med stora polisonger, glasögon, vilka
tycktes snarare vara avsedda till skydd för blickarne än för
ögonen, en elak mun som alltid antog ett vänligt till och med
godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med
defekta knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både
antydande säkerhet och skygghet. Det var av hans svävande
yttre omöjligt att bestämma samhällsställning eller ålder. Han
kunde lika väl tagas för en hantverkare som en tjänsteman och
han syntes vara mellan 29 och 45 år. Nu tycktes han emellertid
smickrad av den persons sällskap, som han gick till mötes, ty
han lyfte ovanligt högt den bågnande hatten och tog till sitt
godmodigaste leende.
genom ljudet av steg på sandgången. Emot honom kom från
verandan en liten man med stora polisonger, glasögon, vilka
tycktes snarare vara avsedda till skydd för blickarne än för
ögonen, en elak mun som alltid antog ett vänligt till och med
godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med
defekta knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både
antydande säkerhet och skygghet. Det var av hans svävande
yttre omöjligt att bestämma samhällsställning eller ålder. Han
kunde lika väl tagas för en hantverkare som en tjänsteman och
han syntes vara mellan 29 och 45 år. Nu tycktes han emellertid
smickrad av den persons sällskap, som han gick till mötes, ty
han lyfte ovanligt högt den bågnande hatten och tog till sitt
godmodigaste leende.
Du kan läsa fortsättningen här: Litteraturbanken
Uppgifter:
1. Välj ut 8 gestaltande beskrivningar/fraser ur texten!
Skapa en dikt av fraserna! Dikten ska bestå av två strofer med fyra versrader i varje. Du får böja orden och lägga till ord.
2. När du har skapat en fri dikt kan du gärna testa att göra en version med en fast rytm.
3. Skriv en egen skildring av Stockholm, en del av Stockholm, som är inspirerad av Strindbergs gestaltning.
Lägg märke till hur Strindberg skriver, men använd andra ord. Använd alla dina sinnen när du skriver. Tänk på vad du kan se, känna, höra, dofta och känna smaken av. Använd gärna liknelser och metaforer.
