Beowulfkvädet
Beowulfkvädet, kvädet om Beowulf
Sagan eller kvädet (ett kväde är en sång eller dikt) om Beowulf utspelar sig under den tid som kallas folkvandringstiden eller den yngre järnåldern, närmare bestämt på den nordiska vendeltiden, tiden före vikingatiden, som börjar mot slutet av 400-talet och avslutas mot slutet av 700-talet. Historiker är inte överens om det folk, geaterna, som nämns i kvädet är götar eller gutar, men när man läser beskrivningar av landskapet och öns skarpa, höga klippor ligger det närmare till hands att tänka på Gotland och inte Götaland. Det är bland annat därför jag har tolkat geater som gutar. Det finns en handskrift av Beowulfkvädet som har nedteckats 975-1025 e.kr. men troligen har kvädet författats långt tidigare och berättats eller sjungits muntligen.
Eftersom texten är lång har jag här gjort en sammanfattning och lagt in några citat ur svensk tolkning av Björn Collinder, sammanställd av Tore Gannholm (Beowulf; Gutarnas nationalepos samt Gutasagan, 1992) betyder att jag har hoppat över text.
Sammanfattning av handlingen och utdrag ur texten
Vi befinner oss i Danmark på 500-talet. (Daner betyder danskar.) Det finns en kung i Danmark som heter Hrodgar och han får ett problem. Så här börjar kvädet:
Lyss! Vi ha sport om spjutbärardaners
folkdrottars dåd i forntidsdagar,
hört om de högbornes herrliga bragder.
[...] I skyldungars borg satt så Beowulf konung,
av landets folk älskad, i långan tid,
frejdad bland krigsfolk, när fadern farit hädan,
den gamle gått i graven. [...]
[...] Hrodgar hade i härfärd framgång,
i fejder vart han frejdad, och fränderna alla
lydde honom gärna - hjälteflocken växte,
skaran av ungfolk. Han sätter sig i sinnet
att han skall låta göra en gästabudshall,
att männen må bygga ett mjödhus större
än minnet har mält om bland människors barn.
Därinne ärnar han av allting skänka
åt unga och gamla, vad Gud honom unnar,
utom folkets landlott och levande män.
Man har sagt mig att många av Midgårds folk
vida kring världen hans verk fingo främja,
pryda hans härsal. De höllo tiden,
fort fick folket färdig den salen,
störst ibland hallar. Heort skall den heta,
så var den hugstores härskarvilja.
Han stod vid sitt löfte - han strödde ringar,
smycken på samkväm. Salen reste sig
hög under hornröstet - härjad sedan
av leda lågor. Ej längre skall det dröja
förrn hat blir fiendskap fränder emellan,
mordiska strider mellan måg och svärfar.
Här får vi veta att Kung Hrodgar har varit så framgångsrik på sina räder att många unga har lockats till honom. Han har bestämt sig för att dela sin rikedom med både gamla och unga och han bygger en stor kungasal där många ska få plats, som kallas Heort.
Vi kan se hur kristendom och asatro blandas i texten. Texten nedskrevs på den kristna tiden i England, men på sagans tid, vendeltiden, fanns det ingen kristendom i Norden. Författaren av den här versionen försöker få in kristendom i den gamla sagan ändå.
[...] Utbölingsanden i avgrundsmörkret
grämde sig gränslöst i gruvlig ilska
då han hörde i hallen hela dygnet
högljudd gamman och harposlag,
klangfull skaldesång. Den kunnige kväder
om ätters upphov i urtidsdagar,
hur Allmaktsfadern formade jorden -
ljusfager vång med vatten omkring -
segerstolt satte han solens och månens
strålglans till ljus åt jordens folk.
Landamären och marker pryddes
med grenars grönska. Det grodde liv
i alla arter som anda hava.
Varje kväll bjuder kungen på stor fest i den stora salen. Där samlas unga och gamla och tidens tappraste krigare. De sjunger och skrattar och äter god mat. Till sist somnar de i salens värme. Men där utanför går "utbölingsanden" och klagar, för han får inte komma in i gemenskapen och värmen.
Lyckliga levde nu ledungsmännen
i glam och gamman, tills gruvlig ovän
hemsökte hallen med hiskligt nidverk.
Grendel hette det grymma trollet,
en känd gränsströvare. I kärr var hans tillhåll,
i gungfly och flo. Där fimbulfolk bor
fick den osälla varelsen vistas länge,
sedan Skaparens dom hade drabbat dem [...]
Kungen plågas av ett våldsamt troll, som heter Grendel. Han har blivit väckt ur sin sömn i ett träsk och bryter sig in i salen. Människorna försöker kämpa emot, men Grendel är för stark och salen Heort färgas röd av blod. Varenda kväll i flera månader kommer Grendel tillbaka och dödar flera män, tills ingen vågar stanna kvar. Kung Hrodgar är mycket olycklig. Den mäktiga salen är tyst och öde. Ingen känner sig trygg där längre. Grendel jagar både gamla och unga över myrarna. På nätterna vilar han i Heort, men han kan inte bli kung.
Då hörde där hemma Hygelaks kämpe,
god man bland gutar, om Grendels dåd.
Bland män som den tiden i Midgård bodde
var han den starkaste stridsman som fanns,
den väldige ädling. Ett välbyggt skepp
lät han rigga och rusta att rida på svanväg.
Hjälten är ingen annan än Beowulf själv, som har hört talas om det hemska trollet och kommer dit med sitt välbyggda skepp. En vakt får syn på skeppet och undrar vem som kommer. Beowulf ber att få tala med kungen. I en strof får vi veta hur han och hans 12 modiga män såg ut:
Fagert var stigen stensatt, som männen
följde. Den stålblanka stridsbrynjan sken,
huggfasta, handgjorda ringjärnssmidet
klirrande klang när de kommo till salen,
stigande fram i sitt stridsmansskick.
De sjötrötte ställde de stora sköldarna,
hårdsmidda huggvärn, mot husets vägg
Beowulf kommer alltså dit med sina 12 kämpar (starka män). Hans pappa kände kungen. Beowulf är självsäker och påstår att han ska döda monstret utan vapen. Det blir en stor fest, men när alla har somnat anfaller Grendel. Inga vapen kan såra Grendel. Beowulf slåss mot Grendel utan vapen och sliter av monstrets arm, men Grendel lyckas fly undan och gömmer sig i sjön, där han bor, men dör av skadorna.
Beowulf hyllas som en hjälte. En skald sjunger en sång där han jämför Beowulfs seger med Sigismunds äventyr. Sigismund Fafnesbane är en hjälte, som enligt den nordiska mytologin dödade draken Fafne. (Bane betyder att han var Fafnes "öde" och banesman, som är någon som dödar en annan.)
Efter festen går Beowulf och lägger sig i ett hus bredvid den stora hallen. Då kommer Grendels mor för att hämnas sonens död. Det blir en strid, men hon kommer undan.
Nästa dag går Beowulf med sina kämpar för att söka upp Grendels mor i sjön, men det är bara Beowulf själv som vågar dyka ned i vattnet. Han hittar trollens bostad i en undervattensgrotta. Där sitter Grendels mor och sörjer vid Grendels lik. De börjar strida och till slut besegrar Beowulf trollet.
Beowulf återvänder än en gång som en hjälte och hyllas av alla och får armringar i guld. Han och de män som har överlevt seglar hemåt.
Det går en tid och Beowulf är kung i "geaternas" rike (Götaland eller Gotland). En drake plågar landet och dödar många människor.
Då började gasten spy gnistor och glöd,
sätta eld på borgar. Ett brandsken spred sig,
till folkets fasa; det fanns ej det liv
som det leda luftälet lämnade i fred.
Drakens våldsverk vart vida känt,
nära och fjärran hans fiendskap spordes,
hur den härjande ovännen hätskt förföljde
gutarnas folk. Fort flög han till skatten,
till sin dolda drottsal, förrn dager vart.
Han höll landets folk i lågor fånget
med brinnande bål; på sitt bergskummel litar han,
på sin härmannakraft - men det hoppet svek.
Beowulf söker upp draken och strider, men lyckas inte döda den. Han ber sina kämpar om hjälp, men bara en ung man som heter Wiglaf vågar följa med honom. När han ser draken blir Wiglaf skräckslagen och kan bara se på när Beowulf till slut dräper draken. Beowulf är dödligt sårad och Wiglaf bär ut honom ur drakens håla. Beowulf pratar om framtiden, om att hans folk kommer att strida mot svearna. Beowulf dör och begravs vid havet i en stor gravhög med drakens skatter.
De lade i högen herrliga dyrgripar,
alla slika stycken, som stridsglade kämpar
hade tagit tillförne ur den frejdade skatten.
Jorden fick ta hand om härmännens håvor,
gulder kom i alven, där det ännu lever
lika gagnlöst för folk som det förut var.
Runt högen redo nu hugstora stridsmän,
ädlingars söner, allt som allt tolv;
de klagade sin sorg att kungen var gången,
minneskväden kvådo de, mälte om mannen:
de prisade hans mannamod och märkliga dåd
och hans hugfulla kraft, som det höves en man
att hylla i ord och ärligt hålla av
sin herre och vän, när vägarna skiljas
och han måste gälda sin jordiska kropp.
Så grämde de sig, gutarnas kämpar,
de som suttit vid hans härd, över husbondens fall;
de sade att det fanns ej en förste i världen
så rundhänt som han, så ren i sin hug,
så mind mot sina män och så mån om sin ära.
Så slutar Beowulfskvädet.
Källa: Tore Gannholm, Beowlf; Gutarnas nationalepos samt Gutasagan, eget förlag, Visby 1992.
