Elevtexter

Noveller

Ingalils brev 

av Julia Sjögren (åk 8, maj 2020)

Karibien. Vatten, sol och HAVET. Ingalil älskade havet. Det kanske flera miljarder år gamla Havet bar på många hemligheter och mysterier, den tanken funderade hon ofta på. Hon var 86 år, men havets gåtor var något hon aldrig skulle få svar på. Hon tittade ut genom det blöta, stora hyttfönstret. Vårregn. Hon tänkte på hur hon brukade kolla ut genom fönstret precis som hon gör nu, och titta på sitt barnbarn när det glatt lektes på deras gård i Norrland. Skillnaden var bara att nu så var hon ensam i en hytt på det stora mäktiga kryssningsfartyget som hon hade tagit med hela familjen ut på, mitt i havet.

Hon tittade på klockan. 14:01 var den. Hon gick utanför sin hyttdörr för att hämta sin matpåse som skulle komma till alla jämna hyttnummer klockan 14. På Ingalils 86 år så hade hon inte varit med om något liknande som denna situation. Familjen var inlåst i en hytt och Ingalil var inlåst ensam i sin hytt flera våningar under. För det hade kaptenen bestämt. De kunde inte riskera något, eller någon, för det kunde kosta dyra pengar för företaget. Hon var inte arg och inte heller speciellt ledsen. Hon var sjuk, men det var inget hon tänkte ödsla sin tid att tänka på. Hon hade tagit med barn och barnbarn ut på kryssningen som påskpresent. Hon skulle ju ändå dö snart tänkte hon med självironi. Att få komma till havet och visa det för Alice ville hon verkligen få göra, så det var värt det. Men hon ville ännu mer få diskutera havets mysterier med henne. Alice var hennes hjärta. Hennes barnbarn. Hon var van vid att vara ensam men kunde inte sluta tänka på vad kul de kunde haft just nu om det inte vore för det där satans Corona-viruset. De hade suttit på däck och ätit jordgubbsglass i solen, eller kanske spelat ett sällskapsspel. 

En droppe saltvatten hasade nedför hennes kind. Det var ingens fel att det dödliga viruset hade exploderat så hårt under de tre veckorna som de varit borta att inget land i Europa kunde ta emot fartyget. Alla som fick viruset dog. Men dö skulle hon ju ändå. Det hade dött 500 000 personer, de flesta i hennes ålder. Någon på båten kanske har viruset just nu utan att veta det? Det tog ju flera veckor innan symptomen kom. Det var 2500 personer på båten och så många liv kunde de inte riskera att ta in på land. I hopplösa situationer som denna så har man inget annat än sig själv och sina tankar, funderade hon. Men det var Alice hon tänkte på. Hur mådde hon? Vad tänkte hon på just nu? Att diskutera med henne om saker var en av de bästa sakerna hon visste. För hennes barn hade tappat sin fantasi och lekfullhet för länge sedan. Hon kom ihåg gången då Alice hade brutit benet och var sängliggande. Då höll de varandra sällskap i timmar och pratade om livet. Eller gången som de bakade tårta tillsammans, när ingalil själv tappade tårtan på marken precis när den var färdig.

”Det gör inget, mormor, det är smaklökarna som får bestämma om vi lyckades eller inte” sa Alice då och tog fram två skedar till de båda för att äta tårtan ändå. Sittandes på golvet. 

Men Ingalil var sjuk. Hennes olika mediciner började ta slut. Hon hade inte direkt räknat med denna situation när hon packade väskorna. Ingen visste hur länge de skulle vara kvar på båten. Något skulle ju hända snart och alla visste att maten skulle ta slut förr eller senare. De var fast mitt i Karibiska kusten. Karibien... det var där hon hade gift sig med hennes barns pappa för 55 år sedan. Minnet av honom var fortfarande starkt. Men hon var 86 år trots allt. Hon kände sig ganska nöjd. Det kändes meningslöst att ta upp den smartphonen som hon knappt kunde hantera för att ringa och oroa familjen. Detta kanske är mitt öde? Jag kommer ändå dö. De tankarna kretsade runt i hennes huvud en lång stund medan hon knaprade på en bit knäckebröd. För vad kunde man göra annat än att fundera?

Hon tog beslutet. Hon bestämde sig för att skriva ett brev till Alice. Hon berättade om sitt liv, sina djupa hemligheter, bästa minnen och glädje. Hon skrev en lista till Alice på saker som är viktigt att veta i livet livet. Efter tre timmar var hon klar. Hon hade gjort en lista på de frågor hon aldrig fått svar på och tog den i handen. Regnet hade upphört. Hon kände sig fridfull. Ingen diskussion med Alice skulle hon nu få. Hon skulle heller aldrig få prata med sin dotter och berätta för henne att hon faktiskt var stolt över henne. Men detta var ödet. Det var Ingalils tur att komma till havet nu. Breven hade hon lagt på bordet. Hon skulle ändå dö snart. Krossade det relativt stora fönstret med den kraftfulla fickkniven hon alltid hade i fickan. Bara för att hon var gammal och sjuk så betydde det inte att hon var helt ohjälplig. Solen sken. I sin ensamhet stod hon nu på fönsterbläcket och blickade ut. Hon var nöjd och rädd på samma gång, men hon skulle ändå dö snart. Havet var läskigt och lockande på samma gång. Hon andades in den friska luften för första gången på flera dagar och höll i listan med frågorna hon aldrig skulle få svar på. 

Plask - sa det och hon lät sina lungor fyllas med de hemligheter och mysterier som havet bar på. Hon blev ett med platsen hon älskade allra mest, samtidigt som hennes mysterier löstes upp med havet. 

Var aldrig arg i onödan

av Alexander Billung (åk 8, maj 2020)

Det var tre veckor nu sedan de lämnat varandra på flygplatsen. Hon skulle till sitt arbete i Paris och han stannade kvar i Sverige med sitt. Återigen hade de bråkat. Om vad mindes ingen av dem nu. Tiden gick och Ingen lyfte på luren för att säga förlåt. Det fick bli bra nästa gång de skulle ses igen.

Sirener. Höga sirener från ambulansen. Han hör dom dåna och dunka i hans huvud samtidigt som läkarnas skyddsdräkter gnids och prasslar. Det stör honom men han orkar inte bry sig. Han har ont. Det är svårt att andas och trycket över bröstet växer. Allting går så snabbt, men det enda han kan tänka på är hans fru, hans fru som han nu inte har träffat eller pratat med på flera veckor. En kall plastmask trycks mot hans ansikte. Den luktar konstigt, men han orkar fortfarande inte bry sig. De stora bakdörrarna, båren, läkarna, allting blev mer och mer suddigt tills han inte kunde se något mer.

Hon gick in i vardagsrummet där datorn stor redo. I fönstret hade blommorna vissnat. Dom hade inte fått vatten sedan hon kom tillbaka. Gardin i fönstret var trasig. Precis som hon kände sig. Men nu skulle hon ordna så de slapp vara ifrån varandra mer. Ho skulle söka ett nytt jobb. Där han fanns. Inget skulle få stoppa henne nu. De kommande 15 minuterna var det enda som betydde något. Det fick inte gå fel och hon fick inte bli störd.

I det enda rummet på sjukhuset som inte var upptaget ligger han mjukt nedbäddad. Läkaren ställer massor av frågor. De ekar inuti hans huvudet, men han väljer att ignorera dem. Han tänker på henne. Vad gör hon nu. Måste få höra hennes röst. Det blir tyst i rummet. Läkaren har slutat prata. Han kämpar fram en mening:

-          Kan du ringa min fru?

-          Självklart kan jag göra det, svarar läkaren.

Den lilla vita skinnsoffan knarrar till när hon sätter sig ner framför datorn. Hon har övat på frågor som hon tror att hon kan få på intervjun. Hon tycker intervjun flyter på bra. Personen som intervjuar verkar nöjd och skrattar mycket. Plötsligt hör hon telefonen burra ifrån köket. Den slutar inte. Ringer intensivt och ihärdigt. Hon försöker ignorera ljudet men det går inte. Hon tappar fokus. Personen som intervjuarar henne verkar bli irriterad. Hon får svårt att svara på frågorna. Intervjun avslutas och det känns som att hon redan förlorat. Förlorat möjligheten till ett jobb nära den hon älskar mest. Telefonen burrar fortfarande i köket.

Det säger pang när hon slår igen datorn lock hårt. Ilskan sprider sig i hela kroppen. Tårarna rinner ner som rännilar nedför hennes rosiga kinder. Med snabba steg går hon ut till köket. Vad kan vara så viktigt att personen i andra änden inte ger upp och slutar ringa, tänker hon. Innan hon hinner komma fram till telefonen slutar det ringa. Hon tittar på numret Inget hon känner igen. Men hennes magkänsla säger henne att hon ska ringa upp numret. Sakta slår hon på återuppringningsknappen.  

I rummet på sjukhuset har han börjar tappa hoppet om att få höra hennes röst en sista gång. Trycket över bröstet har förvärrats. Plötsligt, långt bort tycker han att han hör ett burrande ljud. Det låter som en telefon som ringer. Han blir glad. Hans hjärta börjar klappa snabbare och snabbare ju närmare ljudet kommer. Läkaren lägger telefonen intill mannens öra och samtidigt tar han en snabb blick på övervakningsmaskinen. Värdena sjunker drastiskt. Kroppen orkar inte. Det sista han hinner få ut sig är ”jag älskar dig”. Från övervakningsmaskinen hörs ett långt tjut och i telefonen hörs bara ett skrik…

Krönika

Omvänd rasism. Ja eller nej? 

av en anonym elev i åk 8

-Finns det omvänd rasism? frågar killen i videon.
Han sträcker fram mikrofonen till person efter person som får svara på frågan.
-Ja.
-Nej.
-Ja,...tror det.
-Nej.
-Ja, självklart!
När jag såg hur många det var som svarade ja blev jag både chockad och arg. Jag gick in
på kommentarerna på videon där åsikterna var minst sagt delade. Vissa tyckte absolut att
det fanns omvänd rasism det vill säga rasism mot vita och vissa tyckte det var lika
orealistiskt som riktiga häxor på påsk. Många som svarade i videon och skrev i
kommentarsfältet var unga.

Att just rasism skulle gå att använda mot alla när du kränker någons bakgrund,hudfärg mm
är enligt mig inte sant. Man måste då definiera ordet rasism och vad det faktiskt innebär och
inte minst vad det har inneburit, när svarta och vita inte fått tvätta händerna i samma handfat
eller att mörkhyade behövde resa sig och ge sin plats på bussen till en vit människa. Alla år
och år av slaveri och förtryckning, ord och fördomar mot just svarta. Oftas vita som
behandlat mörka som djur och kallat dem för apor. Idag kommer det mer i form av
kommentarer, utfrysning, fördomar, inte visa mörkare människor i tv program eller tidningar. I
sminkbranchen har många företag gjort tex femton stycken olika foundations med ljusare
hudtoner och tre olika mörkare färger. Eller inte sälja hårmedel för lockigt hår. Svarta har inte
fått ens i närheten lika stor representation i samhället som vita. Vilket resulterar i att en
mörkare person inte får se sig själv i media och annat och känner då ett stort utanförskap i
sitt egna land/samhälle.

Om nu svarta människor har varit så otroligt förtryckta genom alla år av just vita, hur ska då
en vit person vara just rasist mot en svart. Nej, det går faktiskt inte. Absolut, om en mörkare
person säger något kränkande till en ljushyad om dennes hudfärg är det absolut en
kränkning och inte okej någonstans. Men det är just allt det är, en kränkning, baserat på
någons etnicitet eller hudfärg inte rasism utan en kränkning. Är det då rätt att nån som är vit
ska säga att den blir utsatt för rasism?
Om en vit och en svart människa skulle bli utsatt för samma sak. Vad är då rasism och vad
är en kränkning? Om rasism är en kränkning varför kan man inte bara säga att man som vit
blivit utsatt för rasism?

Rasism är när man blivit kränkt pga sin etnicitet och hudfärg av en person och/eller ett
samhälle. Men också historien som pågått i flera hundra år och hur många före och efter en
person har och kommer uppleva liknande situationer. Det är just det som jag tycker skiljer
situationerna åt.

Sen kan man också tänka på hur många gånger en mörkhyad och hur många gånger en
ljushyad kommer höra samma kommentar flest gånger under hens liv. Det är då men allra
största sannolikhet den mörkhyade personen som kommer höra den många fler gånger.
Det blir då en annan sak när svarta har gått igenom och behövt stå upp för sig själv och ens
förfäder så många gånger under personens liv som en vit människa inte alls upplever på
samma sätt.

Så vad kan det nu vara som gör att det är så många unga som tycker att det finns omvänd
rasism? Min gissning är vår skolundervisning, särskilt inom so, både i historia och
samhällskunskap. Jag kan inte den exakta läroplanen men jag har upplevt som elev att det
gått väldigt liten, nästan ingen tid i undervisningen om rasismens historia. Hur det har varit i
världen, hur det varit i Sverige, hur det är i världen och hur det är i Sverige. Jag tror att det
skulle göra mycket om det skrevs in mer i läroplanen. Jag har gått snart nio år i skolan men
aldrig läst eller tagit upp rasism i klassen. Här vill jag vara tydlig med att jag skyller på
läroplanen och inte läraren. Men absolut är det inte bara undervisningen som spelar in utan
också uppfostran.

Så de här människorna som kommenterade på videon om att det fanns omvänd rasism
kanske bara inte blivit lärda i skolan eller hemmet om vad rasism faktiskt är. Hur det faktiskt
har varit för folk och hur förnedrande det kan vara för någon som på riktigt har upplevt
rasism att höra av någon som är vit att hen har blivit utsatt för rasism, fast hen blivit kränkt

Krönika

Att vara en ”liten” flicka 

av en anonym flicka i åk 8

Att vara tjej, kvinna, flicka eller livmoderbärare. Ja, vi. Kärt barn har många namn men en sak jag vet är att det könet alltid varit det mer underskattade. Alla sexualbrott? Allt våld? All utsatthet? Inte minst; pojkar i skolan. De visste att de inte fick dra i våra bh-band. Alla förstod att hora var skällsord och alla förstod att man inte viskade och fnissade om våra kroppar i badhuset. För vi tänkte inte direkt på hur de såg ut?

Men de gjorde det ändå. 

Sen när vi dök upp med en stor luvkofta eller inte alls dök upp på simlektionerna så blev vi hånade. De gångerna vi sagt till så har de känt sig osäkra och huggit till med något som ”Men jag skojade bara, kan du inte ta ett skämt eller?” Den meningen som man inte kan säga emot. Oavsett vad man svarar så låter man liten, trög, och överkänslig. För när de sagt det, så vet de att de kommer komma undan med det och att vi inte kan göra ett skit åt det.

Alla vet att killarna alltid har haft mer uppmärksamhet i klassrummen. Det har man sett i framför allt filmer men också i verkligheten. Det är alltid den här ”Tobbe” som inte låter oss berätta hur man löser ekvationen. Och vi har aldrig vågat säga ifrån. Varför har det varit så? Enligt skolverket så tar vi mer plats nu än för trettio år sedan. Men det räcker inte. Jag tycker att vi ska få våran röst hörd exakt lika mycket som alla andras. Vi ska ta hur mycket plats vi känner för utan att vi ska ”hålla käften”. Vi ska kunna säga till det motsatta könet utan att de ska nedvärdera oss. Nu kanske någon tänker att vi bara är ”feministfi**or” som överdriver. Men ja, såklart att jag är feminist.

I skolan kom ämnet feminism upp. Jag blev så förvånad över att dom flesta sa ”Usch jag är inte någon feminist” framför alla som om det är helt normalt att inte stå för jämställdhet? Vill de inte att deras föräldrar ska få samma lön om de har samma jobb? Vill inte de att deras systrar ska tas på allvar? Det låter ju helt orimligt. Min engelskalärare sa att män oftast vågar kalla sig själva feminister efter att de fått sin första dotter. Att det kan ta sådan tid att stå för det. Samma sak hände i skolan förut. De personerna tror att feminism är något töntigt manshat. När man säger att man står för feminism i skolan så reagerar folk som om man nyss kallat sig nazist eller något sånt. Hur kan en sådan rörelse om att hälften av världens befolkning ska vara lika värd, vara så missförstådd? Varför är ordet feminism så laddat? För feminism är inte att hata män och trycka ned dem under vår nivå. Det handlar om att få oss och dem på exakt samma nivå.

En dikt

Skuggorna

av 8C 2020

Där solen inte lyser

och skuggorna tar över

Det är mitt andra jag

som försvinner i mörkret

och känslorna bara glöder

På natten är det ljust

På dagen är det mörkt

Och mitt hjärta dunkar högt 

på grund av skuggornas starka röst

Skuggornas mörka näsa kommer in i dina drömmar

Jag drömmer mig bort

Jag sjunker in i mina tankar

Skuggorna jagar mig

dag och natt

med storm

Min rädsla och ångest växer enormt

I rummet där jag är

finns det bara besvär

För mörkret är större än allt annat

jag håller kärt