Rolandssången
Rolandssången
Rolandssången eller Rolandskvädet är en berömd legend och sång/dikt på fornfranska om kejsaren Karl den Store (ca 742-814), som erövrade nästan hela Europa och även kallas Charlemagne, Carolus Magnus, Karlemagnus, och om hans förlust vid slaget i Roncevalles-passet i Pyrenéerna i norra Spanien år 778. Slaget hade inte så stor historisk betydelse, men det har däremot Rolandssången, som inspirerade människor, särskilt riddare och krigare, under hela medeltiden och renässansen. Den äldsta versionen som finns bevarad skrevs ned av Turoldus på 1100-talet. Han kan vara verkets författare, men det är troligare att han nedtecknade en muntligt diktad sång av en okänd författare.
Handlingen (intrigen)
Karl den Store har enligt Rolandssången krigat i Spanien i sju år och erövrat alla delar av landet utom staden Saragossa (Zaragoza), som styrs av en morisk (muslimsk) kung, Marsil. Kung Marsil frågar sina stormän hur de ska kunna försvara sig mot Karl den Stores starka här (armé). De har bara 20.000 män som kan försvara staden och det räcker inte. Riddaren Blancandrin föreslår att de ska lura Karl den Store genom att erbjuda honom vänskap och tusentals björnar, lejon, hundar, jaktfalkar, sjuhundra kameler, fyrahundra mulor (korsning mellan häst och åsna) lastade med silver och guld, femtio vagnar med rikedomar, så att Karl kan betala sina krigare. Dessutom ska de säga till Karl att Marsil lovar att omvända sig och bli döpt till kristen i Ais (Aachen, Karls hem) vid Mickelsmäss (en kristen högtid). Om Karl inte tror på det löftet ska de erbjuda 20 män från stadens finaste familjer som gisslan. Blancandrin är beredd att skicka sin egen son. Om Karl går med på detta kommer han att lämna Spanien och återvända till Ais. När Mickelsmäss kommer och Marsil inte dyker upp kommer Karl i värsta fall att avrätta gisslan, men staden räddas. Alla tycker att det är en bra idé och Marsil skickar tio av sina bästa riddare, däribland Blancandrin, för att förhandla med Karl. De har med sig tio vita mulor med sadlar av silver och seldon av guld, för att visa att de menar allvar.
Blancandrin talar med Karl den Store, som är misstänksam. Karl samlar sitt råd, sina bästa riddare, för att diskutera Marsils förslag under ett pinjeträd. Där finns bland andra greve Roland, Karls älskade systerson, Rolands kloka vän Oliver och Rolands styvfar, "förrädaren" Ganelon, även kallad Gane. Roland säger att det inte går att lita på Marsil. Han har ljugit förr. Roland föreslår att de ska belägra staden Saragossa med hela hären. Ganelon kallar Roland för en "gaphals" och tycker att de ska gå med på Marsils erbjudande. Hertigen av Naimes håller med honom, för Marsil är redan slagen och krigstrött. Nu är frågan vem de ska skicka som sändebud till kung Marsil. Hertigen av Naimes och Roland erbjuder sig, men det vill inte Karl. De är för värdefulla och Roland har ett häftigt temperament. Då föreslår Roland att Ganelon ska skickas. Ganelon blir arg och tror att Roland vill att han ska bli utsatt för fara. Man förstår att det inte är första gången Roland och Ganelon är osams.
xx
/.../ Alla vet att jag är din styvfar,
Och just mig vill du skicka iväg!
Nå, kommer jag levande åter,
Blir det med ovänskap och hat,
Hat så det räcker i hela ditt liv!"
Roland svarar: "Dåraktigt talat!
Vet att jag aldrig viker för hot.
Men bra karl krävs ju för budet,
Om kungen vill, så går jag åt dig."
xxi
Ganelon svarar: "Aldrig du gör!
Mellan oss två är ingen vasall eller herre.
Men på mig föll kungens befallning.
Det är jag som ska gå med budet.
Men nog ska jag hinna göra dig förtret,
För att stilla min stora vrede."
Roland blott skrattar åt hans ord.
xxii
När Ganelon ser hur Roland skrattar,
Genomfars han av ett stort raseri,
Nära nog han mister förståndet.
Säger till Roland: "Dig tål jag inte,
Av illvilja lade du fram mitt namn.
Men inför min rättrådige kung jag står,
Redo att fullgöra hans befallning."
När Ganelon kommer till Marsil vill han få Marsil att anfalla Karl den Stores eftertrupp, som kommer att ledas av Roland, i det trånga Roncevallespasset. Och så blir det. De skickar alla värdefulla varor som de har lovat Karl den Store. Den stora hären rör sig mot Frankrike över Pyrenéerna. Eftertruppen med 20.000 man leds av Roland och Oliver. När de kommer till passet i Roncevalle omringas de av morerna, mer än 100.000 fotsoldater. Oliver ber Roland att blåsa i sitt horn, så att Karl ska förstå att de är i fara och kan vända hären, men Roland vägrar. Han dör hellre än kallar på hjälp.
LXXXIII
Oliver säger: "Stort är de otrognas tal,
Hos oss ser jag inte så många!
Vapenbror Roland, blås i ditt horn,
Att Carles hör dig och vänder hären."
Roland svarar: "Stor skada skulle
Det göra mitt rykte i Frankland fagra.
Nej, i stället ska Durendal [Rolands svärd] bita strax,
Svärdet mitt rodna till gyllene fästet,
Och morerna hejdas i passet,
Jag svär att de alla ska dö."
LXXXVII
Roland är djärv och Oliver klok,
Oändligt tappra båda tillsammans,
Två paladiner, styva och stolta,
Stadigt i sadeln de höjer sina vapen,
Aldrig i strid de viker för döden.
Ursinnigt anstormar hednahären,
Oliver pekar: "Du ser deras antal!
Närmare redan än kejsarens här.
Nog hade Store Karl hunnit vända,
Men du vägrade blåsa i hornet,
Se nu de våra i passet,
Se eftertruppen, gles och tunn,
Den strider här, strider aldrig mer."
Roland svarar: "Säg aldrig så!
Ve [Stackars] det hjärta som sviktar [tvekar] i bröstet,
Vi stannar, här ska vi kämpa,
Till anfall, första slaget blir vårt."
Ärkebiskopen lägger sig nu i för att ingjuta [inspirera till] mod i den till underlägsna truppen [grupp av soldater]:
LXXXIX
Ärkebispen Turpin, med bland de tappra,
Sporrar sin häst, rider upp på en kulle,
Ropar till hären med kyrkomans ord:
"Herrar baroner, Carles har ställt oss
Att dö som goda män för vår kung.
Ni är kristendomens främsta försvar!
Ett är säkert, nu börjar vi striden,
Öga mot öga med morernas här.
Bekänn era synder, bed om Guds nåd!
Jag ger absolution [syndaförlåtelse] som räddar era själar,
Dör ni nu, blir ni helga martyrer,
Går till säker plats i högsta paradis."
Frankernas härmän [soldater] faller på knä,
Ärkebispen välsignar dem alla,
Deras syndabot [uppgift för att bli syndfri] ska vara att slå.
I flera religioner utlovas att den som dör för sin tro eller dör i strid kommer till ett paradis. I asatron kom den som dog i strid till Valhall där man för evigt fick festa med Oden. I islam utlovas en plats i paradiset, för den som dör för sin tro eller i ett försvarskrig. Även i kristendomen har man, som här, använt martyrskapet som en religiös "morot", som motivation att strida utan rädsla i ett krig. Det här är en av anledningarna till att Rolandssången fick så stor betydelse under medeltiden. Den påverkade människors syn på riddare och krigare och deras lust att frivilligt gå i döden i krig eller försvara pilgrimer. Att dö i strid för en "högre sak" sågs som något ärofyllt.
Nu börjar striden mellan Karl den Stores eftertrupp med Roland som härförare och morerna, som kallas hedningar i texten, under kung Marsil. Författaren beskriver partiskt (ur ett kristet perspektiv) drabbningen, riddarna och soldaterna i detalj.
XCIII
Kung Marsils brorson Aeroth
Rider i täten av moriska hären
Till Frankerna ropar han hånfulla ord:
"Usla Franker, här står ni inför oss,
Svikna av den som skulle er skydda,
Dåraktig kung som har lämnat er här.
Innan kvällen fläckas Franklands rykte
Och Store Karl mister sin högra hand!"
När Roland hör orden, Gud, så det smärtar!
Han sporrar hästen, han stormar fram,
Måttar mot moren med hela sin kraft,
Spräcker hans sköld, river hans brynja,
Öppnar bröstet, krossar hans revben,
Driver hans ryggrad bakvägen ut,
Släcker med spjutet hans ande ur kroppen,
Spetsar moren och vrider om,
Så att mannen stupar, faller av hästen
Genomborrad, med nacken bruten.
Roland ger honom ord på vägen:
"Usling, gå hädan, min kung är klok,
Svek har han aldrig älskat.
Vis han är som har ställt oss i passet.
Franklands rykte ska ej fläckas.
Anfall, Franker, första slaget är vårt!
Morerna har orätt, rätten har vi."
CIII
Grev Margariz är en mäktig kämpe,
Stark och ståtlig, smidig och snabb.
Mot Oliver vänder han hästen
Spräcker guldbucklan mitt på hans sköld,
Träffar med spjutet i sidan i brynjan,
Men Herrens försyn skyddar hans kropp.
Skaftet knäcks, men Oliver är kvar i sadeln.
Tomhänt får moren storma förbi,
Blåser i horn för att
samla de sina.
Striden fortsätter. Roland och hans vänner dör. Döende blåser Roland i sitt horn, Olifant, som Karl hör. Ganelon försöker hindra Karl från att vända tillbaka och hjälpa eftertruppen, men det irriterar kungen. Ganelon fängslas och Karl den stores väldiga (stora) här (soldater) vänder tillbaka, men det är för sent. Slaget är redan över och frankerna har förlorat. Av sorg hämnas Karl och erövrar Saragossa.
Morerna är döda, några på flykt,
Store Karl har vunnit sin strid.
Saragossas portar har han vält,
Han vet att de inte kan försvaras.
Med sina stridsmän intog han staden,
Med segerns rätt de sov där den natten.
Stolt är kungen med det vita skägget,
Bramimunda ger honom stadens torn,
De är tio stora och femtio små.
Väl går det den som Gud ger hjälp.
Efter striden bärs några av de döda riddarna hela vägen hem till Karl den stores bostad i Ais (nuvarande Aachen). Sången avslutas med Karls tankar om framtida strider.
Nu har kejsaren skipat sin rätt
Och släckt sin väldiga vrede,
Bramimunda är kristnad och frälst.
Dag går till ända, natt faller på,
Till kungens läger i kammaren välvda
Går Sankt Gabriel med bud från Gud:
"Båda upp krigsfolk i hela ditt välde!
Skynda att korsa Epiriska gränsen
Och bistå kung Ivan i Durres.
Av en hednahär är hans stad belägrad.
Till dig ropar och vädjar de kristna."
"Gud!" hörs han sucka, "Så tunga mina år!"
Han sliter sitt skägg och han gråter en tår.
För Turolds hand, här slutar hjältesången.
Källa: Rolandsången: översättning, företal och efterord: Jens Nordenhök & förord: Dick Harrison. Lund: Brandgul, 2009.
