Bortbytingen
Bortbytingen
av Selma Lagerlöf (1858-1940)
Det var en trollkäring, som kom gående genom skogen med ungen hängande i en näverkont, som hon bar på ryggen. Han var stor och ful med hår som borst, sylvassa tänder och klo på lillfingret, men trollkäringen tyckte förstås, att det inte kunde finnas ett vackrare barn. Om en stund kom hon till ett ställe, där skogen glesnade en smula. Det var en väg, som gick fram där, gropig och slipprig av trädrötter, och på vägen kom en bonde och hans hustru ridande. I detsamma som trollkäringen fick syn på dem, ville hon smyga sig tillbaka in i skogen för att inte bli sedd av människorna, men så märkte hon, att bondhustrun höll ett barn på armen, och då ändrade hon tankar. »Jag vill allt se om människobarnet kan vara likaså vackert som mitt,» tänkte hon och kröp ihop bakom en stor hasselbuske, som stod tätt invid vägkanten. Men när de ridande for förbi henne, sträckte hon sig för långt fram i sin iver, så att hästarna fick syn på det stora, svarta trollhuvudet. De stegrade sig och satte av i fullt sken. Både bonden och hans hustru höll på att bli kastade ur sadeln. De gav till ett rop i förskräckelsen, sen böjde de sig framåt för att fatta tag i tyglarna, och i nästa ögonblick var de försvunna. Trollkäringen grinade till av förargelse, för hon hade knappast hunnit kasta en blick på människobarnet. Men strax därpå blev hon helt belåten igen. Där låg ju barnet på marken mitt framför hennes fötter. Det hade fallit ur moderns armar, då hästarna stegrade sig, men till all lycka hade det störtat ner i en hög torra löv och var alldeles oskadat. Det skrek högt av skrämsel över fallet, men då trollkäringen lutade sig över det, blev det så förvånat och roat, att det tvärtystnade och sträckte upp händerna för att rycka henne i hennes svarta skägg. Trollkäringen stod där helt förbluffad och betraktade människobarnet. Hon såg på de smala fingrarna med de rosenröda naglarna, de klara, blå ögonen och den lilla, röda munnen. Hon kände på det mjuka håret, strök med handen över kinden och blev allt mer och mer förvånad. Hon kunde rakt inte fatta, att ett barn kunde vara så rosigt och mjukt och fint.
På en gång
ryckte trollkäringen näverkonten från ryggen, hämtade fram sin egen unge och
satte ner den bredvid människobarnet. Och när hon nu såg vilken skillnad det var
på dem, så kunde hon inte styra sig, utan började stortjuta. Under tiden hade bonden och hans hustru
fått makt med hästarna, och de vände nu tillbaka för att söka sitt barn.
Trollkvinnan hörde, att de närmade sig, men hon hade inte sett sig mätt på människobarnet,
utan blev sittande bredvid det, ända tills de ridande nästan var inom synhåll.
Då fattade hon ett raskt beslut. Hon lät sin egen unge ligga kvar vid
vägkanten, men människobarnet stoppade hon i näverkonten, slängde den på ryggen
och löpte till skogs. Hon var knappt
försvunnen, förrän de ridande kom till synes. Det var ett präktigt
bondfolk, rikt och aktat och ägare till en stor gård i den fruktbara dalen
nedanför berget. De hade redan varit gifta i flera år, men de hade bara detta
enda barnet, så att man kan förstå, att de var ivriga att få det tillbaka.
Bondhustrun
kom ett par hästlängder före mannen och fick först syn på barnet, som låg vid
vägkanten. Det skrek av alla krafter för att kalla sin mor tillbaka, och
hustrun borde redan av det förskräckliga tjutet ha förstått vad det var för ett
barn, men hon hade varit i sådan ångest för att den lille skulle ha slagit
ihjäl sig i fallet, att hon bara tänkte: »Gud vare lov, att han är i livet!» –
»Här ligger barnet!» ropade hon till mannen, och med detsamma gled hon ur
sadeln och skyndade fram till trollungen.
Då bonden
kom fram till platsen, satt hustrun på marken och såg ut som en, som inte kan
tro sina sinnen. »Inte hade mitt barn tänder som sylar,» sa hon, under
det att hon vände barnet fram och tillbaka. »Inte hade mitt barn hår som
svinborst,» klagade hon, och hennes stämma uttryckte en allt större och större
förskräckelse. »Inte hade mitt barn klo på lillfingret.» Bonden kunde inte tro annat, än att hans
hustru hade blivit tokig, och sprang raskt av hästen. »Titta på barnet, och säg
om du kan begripa varför det ser så underligt ut!» sa hustrun och räckte det
till honom. Han tog emot det ur hennes händer, men knappt hade han gett det en
blick, förrän han spottade tre gånger och slängde det ifrån sig. »Det är ju en
trollunge!» sa han. »Det är inte vårt barn.» Hustrun satt alltjämt kvar vid
vägkanten. Hon var inte snabb- tänkt och kunde rakt inte förklara för sig vad
som hade hänt. – »Men vad gör du med barnet?» utbrast hon. – »Märker du inte,
att det är en bortbyting?» frågade mannen. »Trollena har passat på, då våra
hästar skenade. De har stulit vårt barn och lagt hit ett av sina egna.» – »Men
var är då mitt barn nu?» frågade hustrun. – »Det är borta hos trollena, det,»
sa mannen.
Nu fattade hustrun
hela olyckan. Hon bleknade bort som en döende, och mannen trodde, att hon
skulle ge upp andan på fläcken. »Vårt
barn kan ju inte vara långt borta,» sa han och försökte lugna henne. »Vi ska gå
in i skogen och söka.» Därmed band
han sin häst vid ett träd och begav sig in i snåren. Hustrun reste sig för att
följa honom, men då märkte hon, att trollungen låg så, att han när som helst
kunde bli sparkad av hästarna, som var oroliga över att ha honom i sin närhet.
Hon ryste bara vid tanken på att röra bortbytingen, men hon flyttade honom ändå
ett stycke åt sidan, så att hästarna inte skulle komma åt honom. »Här ligger skramlan, som vår pojke höll i
handen, när du tappade honom,» ropade bonden inifrån skogen, »nu vet jag, att
jag är på rätt spår.» Hustrun skyndade efter honom, och de gick sedan länge
inne i skogen och sökte. Men de fann varken barn eller troll, och då skymningen
bröt in, måste de vända tillbaka till hästarna.
Hustrun
grät och vred sina händer. Mannen gick med tänderna sammanbitna och sade inte
ett ord för att trösta henne. Han var av en gammal och god släkt, som skulle ha
slocknat ut, om han inte hade fått en son. Nu gick han där och var ond på
hustrun, därför att hon hade låtit barnet falla till marken. »Barnet borde hon
ha hållit fast framför allt annat,» tänkte han. Men då han såg hur bedrövad hon
var, så hade han inte hjärta att göra henne några förebråelser. Han hade redan hjälpt henne upp i sadeln,
då hon kom att tänka på bortbytingen. »Vad ska vi ta oss till med trollungen?»
sa hon. – »Ja, vart har den tagit vägen?» undrade mannen. – »Han ligger
därborta under busken.» – »Där ligger han ju bra,» sa mannen och skrattade
bittert. – »Vi får väl ändå lov att ta den med oss. Vi kan inte låta den ligga
kvar i vildmarken.» – »Jo, det måtte vi väl kunna,» sa bonden och satte foten
i stigbygeln.
Hustrun
tyckte, att mannen egentligen hade rätt. Inte behövde de ta sig an trollets
barn. Hon lät också hästen ta ett par steg, men så på en gång blev det omöjligt
för henne att rida vidare. »Det är ju i alla fall ett barn,» sa hon. Jag kan
inte låta det ligga här till mat för vargarna. Du måste ge mig ungen.» – »Det
gör jag visst inte,» svarade mannen. »Den ligger bra, där den ligger.» – »Om du
inte ger mig honom nu, så vet jag, att jag måste gå tillbaka hit i kväll och
hämta honom,» sa hustrun. – »Jag tror, att det inte är nog med att trollena har
stulit mitt barn. De har visst också förvridit huvudet på min hustru,» mumlade
bonden. Men han lyfte ändå upp barnet och lämnade det till hustrun, för han
hade en stor kärlek till henne och var van att göra henne till viljes i
allting.
Nästa dag
var olyckan känd i hela socknen, och alla, som var erfarna och kloka,
skyndade till bondgården för att ge visa råd och förmaningar. »Den, som har
fått en bortbyting i huset, ska slå honom med en grov käpp,» sa en gumma. –
»Varför ska man vara så svår mot honom?» frågade bondkvinnan. »Nog är han ful,
men han har ju ändå inte något ont gjort.» – »Jo, om man piskar trollbarnet så
länge, att blodet rinner, så kommer trollkäringen farande, kastar till en ens
eget barn och tar sitt med sig. Jag vet många, som på det sättet har fått igen
sina barn.» – »Ja, men de barnen har inte länge blivit vid liv,» inföll en
annan av de gamla, och hustrun tänkte för sig själv, att det medlet kunde hon
inte använda.
Mot
kvällen, då hon en stund satt ensam i stugan med bortbytingen, började hon
längta så häftigt efter sitt eget barn, att hon inte visste vad hon skulle ta
sig till. »Kanske att jag ändå borde göra så, som jag har blivit tillrådd,»
tänkte hon, men hon kunde inte komma sig för med det. I samma ögonblick steg bonden in i stugan.
Han höll en käpp i handen och frågade efter bortbytingen. Hustrun förstod, att
han ville följa de kloka kvinnornas råd och slå trollbarnet för att få igen
sitt eget. »Det är bra väl, att han gör det,» tänkte hon. »Jag är så dum. Jag
skulle aldrig kunna slå ett oskyldigt barn.»
Men knappt hade mannen gett trollungen ett slag, förrän hustrun rusade
fram och grep honom i armen. »Nej, slå inte, slå inte!» bad hon. – »Du vill
visst inte ha igen ditt barn, du,» sa mannen och försökte göra sig lös. –
»Visst vill jag ha det tillbaka,» sa hustrun, »men inte på det här sättet.»
Bonden höjde armen till ett nytt slag, men innan det hade fallit, hade hustrun
kastat sig över barnet, så att slaget träffade henne. – »Gud i himlen!» sa
mannen. »Nu förstår jag, att du ämnar ställa det så, att vårt barn ska få
stanna hos trollen i hela sitt liv.» Han stod stilla och väntade, men hustrun
låg kvar framför honom och skyddade barnet. Då kastade mannen käppen ifrån sig
och gick harmsen och bedrövad ut ur stugan. Han undrade sedan över att han inte
hade fört igenom sin vilja trots hustruns mot- stånd, men det fanns något hos
henne, som betvang honom. Han kunde inte göra henne emot.
Det gick
återigen ett par dagar under sorg och bedrövelse. Det kan vara svårt nog för en
mor att ha mistat sitt barn, men värre än allt annat är det att ha fått det
ersatt av en bortbyting. Det håller hennes längtan ständigt vid liv och låter
den aldrig komma till ro. »Jag vet
inte vad jag ska ge bortbytingen till mat,» sa hustrun en morgon till mannen.
»Han vill inte äta det, som jag sätter fram för honom.» – »Det är nog inte
underligt,» sa mannen. »Har du inte hört, att trollena inte vill äta annat än
grodor och möss?» – »Men du kan väl inte begära, att jag ska gå ut i groddammen
och hämta föda åt honom,» sa hustrun. – »Nej, jag begär det visst inte,» sa
mannen. »Jag tycker, att det bästa vore, att han finge svälta ihjäl.» Hela veckan förgick, utan att bondhustrun
var i stånd att förmå trollungen att äta något. Runt omkring honom ställde hon
upp alla möjliga goda saker, men trollungen bara grinade och spottade, då hon
ville förmå honom att smaka på läckerheterna.
En kväll,
då det såg ut, som om han höll på att dö av hunger, kom katten springande in i
rummet med en råtta i munnen. Då ryckte bondkvinnan råttan från katten, kastade
den till bortbytingen och gick hastigt ut ur rummet för att slippa se hur
trollbarnet åt. Men då bonden märkte,
att hustrun verkligen hade börjat samla in grodor och spindlar åt bort-
bytingen, fattade han en sådan avsky för henne, att han inte längre kunde dölja
den. Det var honom omöjligt att säga ett vänligt ord till henne. Ännu hade hon
dock kvar så mycket av sin gamla makt över honom, att han stannade i
hemmet. Men det var inte nog med
detta. Också tjänstfolket började visa husmodern olydnad och vanvördnad.
Husbonden låtsade inte om, att han märkte det, och hustrun förstod nu, att om
hon fortfore att ta bortbytingen i försvar, skulle hon få det svårt och
tungt varenda dag, som Gud gav. Men hon var nu en gång sådan, att då det fanns
någon, som alla hatade, så måste hon uppbjuda sina yttersta krafter för att
komma en sådan stackare till hjälp. Och ju mer hon fick lida för bortbytingens
skull, dess mer trofast vakade hon över att intet ont skulle vederfaras honom.
Ett par år senare
satt bondhustrun en förmiddag ensam i stugan och sydde lapp på lapp på en
barnklänning. »Ack ja!» tänkte hon, medan hon sydde. »Den har inga goda dagar,
som ska hålla på och sörja för ett främmande barn.» Hon sydde och sydde, men hålen var så
stora och många, att hon fick tårarna i ögonen, då hon såg dem. »Men så mycket
vet jag,» tänkte hon, »att om jag finge laga kolten åt min egen son, då skulle
jag inte räkna hålena.» »Jag har det
allt bra svårt med bortbytingen,» tänkte bondhustrun, då hon fick syn på ett
hål till. »Det bästa vore, att jag toge honom med mig så långt in i skogen, att
han inte kunde hitta hem, och lämnade honom där. »Det är då sant, att jag inte behövde göra
mig så mycken möda för att slippa honom,» fortsatte hon om en stund. »Om jag
bara lämnade honom ur sikte ett ögonblick, så skulle han dränka sig i brunnen
eller brinna opp i spisen eller bli biten av hunden eller sparkad av hästarna.
Ja, det vore en lätt sak att bli av med honom, så elak och oförvägen som han
är. Det finns ingen på gården, som inte hatar honom, och om jag inte ständigt
hade honom omkring mig, så skulle strax någon begagna tillfället att skaffa
honom ur vägen.»
Hon gick
bort och tittade på barnet, som låg och sov i en vrå av stugan. Det hade vuxit
och var ännu fulare, än då hon såg det första gången. Munnen hade dragits ut
till ett tryne, ögonbrynen var som två styva borstar, och skinnet var alldeles
brunt. »Att laga dina kläder och att
vaka över dig ginge väl ändå an,» tänkte hon. »Det är det minsta jag får
utstå för din skull. Men min man har blivit led åt mig, drängarna föraktar mig,
pigorna skrattar åt mig, katten fräser, då han får se mig, hunden morrar och
visar tänderna, och du är skuld till alltsammans. »Men att djur och människor hatar mig,
kunde jag väl ändå bära,» brast hon ut. »Det värsta är, att var gång jag ser
dig, längtar jag mer än förut efter mitt eget barn. Ack, mitt gullebarn, var är
du? Ligger du och sover på mossa och ris borta hos trollkäringen?» Dörren gick upp, och hustrun skyndade sig
tillbaka till sin sömnad. Det var hennes man, som kom in. Han såg glad ut och
talade vänligare till henne, än han hade gjort på länge. »Det är marknad i dag borta i kyrkbyn,» sa
han. »Vad säger du, om vi skulle ta och gå dit?» Hustrun blev glad över förslaget och sade,
att det ville hon gärna vara med om. »Gör dig då färdig, så fort du kan!» sa
mannen. »Vi får lov att gå till fots, för hästarna är ute på åkern. Men om vi
tar vägen över berget, så kommer vi nog fram i rätt tid.»
En liten
stund efteråt stod bondhustrun på tröskeln, fin och pyntad i sina bästa kläder.
Detta var det gladaste, som hade hänt henne på många år, och hon hade alldeles
glömt bort trollungen. »Men,» tänkte hon plötsligt, »kanske min man bara vill
locka bort mig, för att drängarna ska kunna slå ihjäl bortbytingen, medan jag
är ur vägen.» Hon gick hastigt in i stugan och kom tillbaka med den stora
trollungen på armen. »Kan du inte
lämna den där hemma?» sa mannen, men han lät inte förargad, utan talade med
mild röst. – »Nej, jag vågar inte gå ifrån honom,» svarade hon. – »Ja, det är
din ensak,» sa bonden, »men nog blir det tungt för dig att släpa en sådan börda
över berget.»
De började
nu sin vandring, men den blev mödosam, för det bar brant uppför. De måste
klättra ända upp till toppen av bergkullen, innan vägen tog av mot
kyrkbyn. Hustrun blev slutligen så trött,
att hon knappt kunde flytta en fot. Gång på gång sökte hon övertala den stora
pojken att gå själv, men han ville inte.
Mannen var helt förnöjd och så vänlig, som han inte hade varit, sedan de
hade förlorat sitt eget barn. »Nu får du ge mig bytingen,» sa han, »så ska jag
bära den en stund.» – »Ånej, jag orkar nog,» sa hustrun, »jag vill inte, att du
ska ha besvär med trolltyget.» – »Varför ska du vara ensam om att sträva med
det?» sa han och tog ungen ifrån henne.
Just där bonden tog barnet, var vägen som allra svårast. Hal och
slipprig löpte den fram vid kanten av en brant klyfta och var så smal, att det
knappt fanns plats på den för att sätta ner foten. Hustrun gick efter, och helt
hastigt blev hon rädd för att det skulle hända mannen något, medan han gick och
släpade på barnet. »Gå sakta här!» ropade hon, för hon tyckte, att han vandrade
fram alldeles för fort och oförsiktigt. Strax därpå snavade han också och hade
så när tappat barnet ner i avgrunden.
»Om barnet nu verkligen hade fallit, då hade vi varit av med det för
alltid,» tänkte hon. Men i samma ögonblick begrep hon, att det var mannens
avsikt att kasta barnet ner i klyftan och sedan låtsa, att det hade skett av
våda. »Ja, ja,» tänkte hon, »så är det. Han har ställt till allt det här för
att skaffa bortbytingen ur världen, utan att jag skulle märka, att det var
gjort med flit. Ja, det bästa vore ju också, om jag läte honom göra, som han
vill.» Återigen snavade mannen mot en
sten, och återigen höll bortbytingen på att glida ur hans armar. »Ge mig
barnet! Du faller med det,» sa hustrun. – »Nej,» sa mannen, »jag ska nog vara
försiktig.»
I samma
ögonblick snavade han för tredje gången. Han sträckte ut armarna för att gripa
tag i en trädgren, och barnet föll. Hustrun gick tätt bakom honom, och fastän
hon nyss förut hade sagt till sig själv, att det vore bra gott att slippa
bortbytingen, så störtade hon nu fram, fick fatt i en flik av trollungens
kläder och drog upp honom på vägen.
Då vände sig mannen till henne. Hans ansikte var nu fult och alldeles
förvandlat. »Du var inte så fortfärdig, när du lät vårt barn falla i
skogen,» sa han vredgad. Hustrun
svarade ingenting. Hon hade blivit så bedrövad över att mannens vänlighet bara
var låtsad, att hon hade börjat gråta. »Varför gråter du?» sa han hårt. »Det
hade väl inte varit en så stor olycka, om jag hade låtit bytingen falla. Kom
nu, annars blir det för sent.» – »Jag tror inte, att jag har någon lust att gå
på marknan,» sa hon. – »Nåja, jag har allt förlorat lusten, jag med,» sa mannen
och var enig med henne.
På hemvägen gick han och frågade sig själv hur länge
han ännu skulle kunna hålla ut med hustrun. Om han nu gjorde bruk av sin styrka
och ryckte barnet ifrån henne, så kunde ju allt bli bra igen mellan dem, menade
han. Han var just färdig att börja en strid med henne om barnet, men då mötte
han hennes blick, som vilade på honom svårmodig och ängslig. Han lade band på
sig ännu en gång för hennes skull, och allt blev, som det hade varit.
Återigen
gick ett par år, men då hände det en sommarnatt, att bondgården råkade i brand.
Då folket vaknade, var stuga och kammare fulla av rök, och hela vinden var ett
enda eldhav. Man kunde varken tänka på att släcka eller rädda, man måste bara
rusa ut för att inte bli inne- bränd.
Bonden hade kommit ut på gården och stod där och såg på sitt brinnande
hus. »Ett ville jag gärna veta,» sa han, »och det är vem som har vållat mig den
här olyckan.» – »Nå, vem annan skulle det väl vara än bortbytingen?» sa en
dräng. »Han har ju i långliga tider hållit på med att samla ihop stickor och
strå och tänt på dem både ute och inne.» – »I går hade han burit ihop en hög
torra kvistar på vinden,» sa en piga, »och höll just på att sätta eld på den,
när jag fick se honom.» – »Han har nog tänt på dem sent i kväll i stället,» sa
drängen. »Ni kan vara säker på att ni har honom att tacka för hela
olyckan.» »Om han åtminstone ville
brinna inne,» sa bonden, »då skulle jag inte klaga över att min gamla stuga har
gått opp i lågor.» Just som han sade detta, kom hustrun ut ur huset och släpade
barnet efter sig. Då rusade bonden mot henne, ryckte bortbytingen ifrån henne,
lyfte honom högt på sina armar och kastade honom tillbaka in i huset. Elden slog just då ut genom tak och
fönster, och hettan var förfärlig. Ett ögonblick stirrade hustrun på mannen,
likblek av förskräckelse. Sedan vände hon och skyndade in i huset efter
barnet. »Du kan gärna brinna opp, du
med!» ropade mannen efter henne. Hon kom tillbaka ut i alla fall, och
bortbytingen hade hon med sig. Händerna hade hon fått svårt brända, och hennes
hår var nästan avsvett. Ingen sade ett ord till henne, då hon kom ut. Hon gick
bort till brunnen, släckte ett par gnistor, som glödde på hennes kjortelfåll,
och satte sig sedan med ryggen mot brunnskaret. Trollbarnet låg i hennes knä
och somnade snart, men hon satt kvar, upprätt och vaken, och stirrade sorgset
framför sig. En hel mängd människor skyndade förbi henne fram mot det brinnande
huset, men ingen talade till henne. Alla tycktes finna henne så hemsk och
avskräckande, att de inte tordes komma i hennes närhet.
Vid dagbräckningen,
då stugan var nerbrunnen till grunden, kom mannen fram till henne. »Jag härdar
inte längre ut med detta,» sa han. »Du vet nog, att jag ogärna lämnar dig, men
jag kan inte längre stå ut att leva samman med ett troll. Nu går jag min väg
och kommer aldrig tillbaka.» Då
hustrun hörde orden och såg hur mannen vände sig bort och gick, tyckte hon, att
det ryckte och slet i henne. Hon ville skynda efter honom, men trollbarnet låg
tungt på hennes knä. Hon kände sig inte ha kraft nog att skaka det ifrån sig,
utan blev sittande. Bonden begav sig
rätt uppåt skogen och tänkte därvid för sig själv, att nu gick han väl den här
vägen för sista gången. Men knappt hade han hunnit ett stycke uppåt höjden,
förrän en liten pilt kom springande emot honom. Han var skön och smärt
som ett ungträd. Håret var silkesmjukt, och ögonen lyste som stål. »Ack, sådan
skulle min son ha sett ut, om jag hade fått behålla honom!» sa bonden. »En sådan
arvinge skulle jag ha haft. Det skulle ha varit något annat än det svarta
otyget, som min hustru har dragit hem till gården.»
»Goddag i
skogen!» hälsade bonden. »Vart skall du ta vägen?» – »Goddag igen!» sa barnet.
»Om du kan gissa vem jag är, så ska du få veta vart jag går.» Men då bonden hörde rösten, blev han
alldeles blek. »Du talar, som folk av
min släkt brukar tala,» sa han. »Och om inte min son vore hos trollena, så
skulle jag säga, att det är du.» – »Ja, nu har ni gissat rätt, far,» sa gossen
och skrattade. »Och eftersom ni har gissat rätt, så ska ni få veta, att jag är
på väg till mor.» – »Du ska inte gå till mor,» sa bonden. »Hon frågar inte
efter varken dig eller mig. Hon har inte hjärta för någon annan än en stor,
svart trollunge.» – »Menar ni det, far?» sa gossen och såg fadern djupt in i
ögonen. »Då är det kanske bäst, att jag stannar hos er nu för det första.» Bonden kände en sådan glädje över barnet,
att tårarna ville tränga fram. »Ja, stanna du bara hos mig!» sa han, tog gossen
i sina armar och lyfte honom högt i luften. Han var så rädd för att förlora
honom en gång till, att han vandrade vidare med barnet i famnen.
Då de hade gått ett par steg, begynte gossen prata med
honom. »Det är väl, att ni inte bär mig så illa, som ni bar bortbytingen,» sa
han. – »Vad menar du?» frågade bonden. – »Jo, troll- käringen gick på andra
sidan klyftan med mig på armen, och var gång, som ni snavade och höll på att
tappa bortbytingen, höll hon också på att falla med mig.» – »Vad säger du? Gick
ni på andra sidan klyftan?» sa bonden och blev rätt betänksam. – »Jag har
aldrig varit så rädd förr,» sa gossen. »Då ni kastade trollbarnet ner i
klyftan, ville trollkäringen kasta mig efter. Om inte mor då hade varit . . .» Bonden började gå långsammare, under det
att han försökte fråga ut gossen. »Du får lov att tala om för mig hur du har
haft det hos trollena. – »Det kunde vara svårt ibland,» sa den lille, »men bara
mor var snäll mot trollungen, så var också trollkäringen snäll mot mig.» »Brukade hon ge dig stryk?» frågade bonden.
– »Hon slog inte mig oftare, än ni slog hennes barn.» – »Vad fick du att äta?»
frågade fadern vidare. – »Var gång, som mor gav trollungen grodor och möss,
fick jag smör och bröd. Men när ni satte fram bröd och kött för trollungen,
bjöd trollkäringen mig på ormar och tistlar. Den första veckan höll jag på att
svälta ihjäl. Om inte mor då hade varit . . .» Då barnet sade detta, gjorde bonden helt
om och började gå raskt neråt dalen. »Jag vet inte hur det kommer sig,» sa han,
»men jag tycker, att det luktar brandrök av dig.» – »Ja, det är inte så
underligt,» sa barnet. »Jag blev ju kastad i elden förra natten, då ni slängde
in trollbarnet i den brinnande stugan. Hade inte mor då varit . . .»
Bonden fick
nu så brått, att han nästan sprang, men plötsligt blev han stående. »Nu ska du
säga mig hur det kommer sig, att trollena har gett dig fri,» sa han. – »Då mor
offrade det, som var henne mer värt än livet, så hade inte trollena någon makt
över mig mer, utan lät mig gå,» sa pojken. – »Har hon offrat det, som var henne
mer värt än livet?» frågade bonden. – »Ja, det har hon väl, när hon lät er gå,
för att hon skulle kunna behålla trollungen,» sa barnet.
– – –
Bondhustrun satt alltjämt kvar på sin plats vid brunnen. Hon sov inte,
men hon kände sig som en förstenad. Hon förmådde inte röra sig, och det, som
skedde omkring henne, såg hon lika litet, som om hon hade varit riktigt död. Då
hörde hon mannens stämma ropa hennes namn långt borta ifrån, och hennes hjärta
började åter klappa. Livet vände tillbaka till henne. Hon slog upp sina ögon
och såg sig omkring som en sömndrucken. Det var ljus dag, solen sken, lärkan
drillade, och det tycktes omöjligt, att hon också denna vackra dag skulle
behöva släpa på sin olycka. Men strax därpå såg hon de förkolnade bjälkarna,
som låg runt omkring henne, och en mängd människor med svärtade händer och upphettade
ansikten. Då visste hon ju, att hon vaknade upp till ett ännu sorgligare liv,
än det gamla hade varit, men i alla fall hade hon kvar känslan, att hennes
lidande nu hade kommit till ett slut. Hon såg sig om efter bortbytingen. Han
låg inte i hennes knä, och han fanns ingenstans i närheten. Hade nu allt varit
som förr, så skulle hon ha sprungit upp och börjat söka efter honom, men nu
kände hon på något sätt, att det var onödigt.
Hon hörde
återigen hur hennes man ropade på henne ifrån skogshållet. Han kom på den smala
stigen ner mot gården, och alla de främmande, som hade hjälpt till vid
släckningen, sprang emot honom och omringade honom, så att hon inte kunde se
honom. Hon hörde bara hur han gång på gång ropade hennes namn, liksom för att
hon skulle skynda till hans möte, hon som de andra. Och stämman bar budskap om en stor glädje,
men hon blev ändå sittande stilla. Hon vågade inte röra sig. Äntligen stod hela
människohopen runt omkring henne, och mannen skilde sig från de andra och gick
fram och lade ett skönt barn i hennes armar.
»Här är vår son. Han har vänt tillbaka till oss,» sa mannen, »och det är
du och ingen annan, som har räddat honom.»
Frågor
1. Vad är en bortbyting?
2. Vad tyckte de "kloka" gummorna att man skulle göra med en
bortbyting?
3. Varför lämnade mannen sitt hem och sin fru?
4. Vilken slags konflikt
handlar berättelsen om? (Läs om konflikter i noveller här.)
5. Vilka motiv har
mannen respektive hustrun? (Motiv är det som en karaktär vill, som driver
berättelsen framåt.)
6. Vilket budskap
har berättelsen, tycker du?
7. Vad skulle barnen i berättelsen kunna symbolisera (vara en symbol för, representera, stå för, vara en sinnebild för)? Vilket eller vilka problem synliggör författaren med hjälp av trollen och barnen?
8. Vilken händelse är berättelsens klimax?
9. Man skulle kunna kalla berättelsen för en saga, men det är också en novell. På vilket sätt är berättelsen en novell?
Några ord
trollkäring: trollkvinna, ett sagoväsen.
näverkont: en ryggsäck (kont) av näver.
Näver är bark från björkträd.
stegrade: reste sig på bakbenen
tyglarna: läderremmar som sitter fast i
grimman och betslet, så att man kan visa en häst åt vilket håll man vill rida.
präktig: ordentlig, pålitlig, hederlig.
sylar: en syl är ett vasst, spetsigt
verktyg.
socknen: orten.
betvang: fick någon att göra något.
vanvördnad: respektlöshet.
fortfore: fortsatte
ginge: gick (gammaldags)
fortfärdig: snabb (gammaldags)
pilt: pojke (gammaldags)
