Bara en spårvagn
Bara en spårvagn
av en okänd författare
Övning: Läs igenom texten. Skriv tre frågor till texten och svara på dem. Hitta sedan på en diskussionsfråga om texten som det inte finns ett klart svar på, som hjälper dig att diskutera (analysera) texten. Exempel på sådana frågor skulle kunna vara: Vilket budskap har texten? Vilken syn på livet / döden har huvudkaraktären? Vilket är den centrala konflikten i berättelsen? Hur mår huvudkaraktären och varför mår hen så, tror du? Vad berättar novellen om huvudkaraktärens syn på makt i förhållande till ledningen och till sin egen position? Använd gärna citat ur texten som belägg för dina argument.
Okej.
Det finns egentligen inget hinder. Vi är alltid bara ett enda steg från döden. I den här stan är vi alltid bara ett steg ifrån.
Vi har mamman som låter barnet springa fritt trots att 40 ton stål och mekanik just rusar förbi.
Vi har tjejkompisarna som pratar med varandra och inte har tid att bry sig om döden som närmar sig. Och så har vi mannen med hörlurarna som inte hör varningsklockan tjuta enträget. Kort sagt:
Göteborg är en stad där döden bara är ett felsteg borta. Och ingen tycks bry sig.
Det finns egentligen inget hinder. Vi är alltid bara ett enda steg från döden. I den här stan är vi alltid bara ett steg ifrån.
Vi har mamman som låter barnet springa fritt trots att 40 ton stål och mekanik just rusar förbi.
Vi har tjejkompisarna som pratar med varandra och inte har tid att bry sig om döden som närmar sig. Och så har vi mannen med hörlurarna som inte hör varningsklockan tjuta enträget. Kort sagt:
Göteborg är en stad där döden bara är ett felsteg borta. Och ingen tycks bry sig.
Jag började köra spårvagn därför att mina drömmar tog slut. Jo, det är sant. Jag ska inte försöka lura någon; det finns alltid en politiskt inkorrekt anledning till att bli spårvagnschaffis i Göteborg. Först tänkte jag att det kunde vara ett bra komplement. Ja, till drömmarna då. Men efter ett tag började drömmarna kännas alltmer overkliga och jag började vänja mig vid tanken att göra det här, faktiskt göra det här, resten av mitt liv. Den lilla ångest jag först hade känt över att vara fastanställd vittrade bort vid åsynen av Skanska-skrapan (den som göteborgarna kärvänligt kallar ”läppstiftet”) över Göta Älv-bron, just när andra skiftet börjar närma sig sommarnatt. Livet fick andra kvalitéer: om att längta efter att få se ”Savannen” – så kallas sträckan mellan Hjällbo och Gamlestan där älgar och rådjur samsas med fasaner och grävlingar och rävar – i nerförsbacke en vinterdag, eller att kolla hur snabbt det går att köra med M32:an genom gluggen utan att linjebrytaren slår till. Såna där saker som bara en spårvagnschaffis kan bry sig om.
Jag började räkna hur många gånger jag var modig och upptäckte att jag var modig nästan varje dag. På rak arm kan jag komma på två tillfällen som ligger nära i tiden. Vardagliga händelser där hjärtat rusade iväg. När jag sa till knarkarna vid Gamlestadstorget om ciggen; när jag facade fyllot vid Kungsportsplatsen. Vanliga, hederliga, töntiga säga-nej-situationer.
Men så har vi mardrömssituationerna. Alla chaffisar vet vad jag talar om. Det är de där situationerna som du spenderar resten av ditt liv i lunchrummet åt att förklara att du inte bryr dig om, eftersom du inte kunde göra något åt saken. Men det är aldrig så lätt. Om vi inte kunde göra något åt det så skulle vi ju inte älta det, eller hur? Men vi sitter där i ett, två, tjugo, tretton år och ältar att vi inte bryr oss därför att vi ändå inte kunde ha gjort något. Men vi vet vad vi hade kunnat göra. Vi hade kunnat låta bli att bli spårvagnschaffisar.
Vi hade kunnat låta bli att gifta oss med kvinnan vi älskar också, men det hjälper inte. Och vi kan inte göra våra barn ogjorda. Vem vill det? Så svälj medicinen, det onda med det goda. Det gör dig frisk, baby.
Jag började räkna hur många gånger jag var modig och upptäckte att jag var modig nästan varje dag. På rak arm kan jag komma på två tillfällen som ligger nära i tiden. Vardagliga händelser där hjärtat rusade iväg. När jag sa till knarkarna vid Gamlestadstorget om ciggen; när jag facade fyllot vid Kungsportsplatsen. Vanliga, hederliga, töntiga säga-nej-situationer.
Men så har vi mardrömssituationerna. Alla chaffisar vet vad jag talar om. Det är de där situationerna som du spenderar resten av ditt liv i lunchrummet åt att förklara att du inte bryr dig om, eftersom du inte kunde göra något åt saken. Men det är aldrig så lätt. Om vi inte kunde göra något åt det så skulle vi ju inte älta det, eller hur? Men vi sitter där i ett, två, tjugo, tretton år och ältar att vi inte bryr oss därför att vi ändå inte kunde ha gjort något. Men vi vet vad vi hade kunnat göra. Vi hade kunnat låta bli att bli spårvagnschaffisar.
Vi hade kunnat låta bli att gifta oss med kvinnan vi älskar också, men det hjälper inte. Och vi kan inte göra våra barn ogjorda. Vem vill det? Så svälj medicinen, det onda med det goda. Det gör dig frisk, baby.
Det här hände i år.
En pojke blev påkörd och illa skadad. Jag säger inte adressen för då kan ni gissa vad jag talar om. Hursomhelst, en pojke blev påkörd och illa skadad. Det sedvanliga arbetet tog vid. Men det tog sin lilla tid eftersom pojken hittats långt efter det att olyckan inträffat. Under tiden tvättades vagnen och spåren försvann. Han hittades i närheten av spåret i en snödriva. Polisen blev påkopplad, naturligtvis. Först trodde man att gärningsmannen (eller gärningskvinnan, låt oss vara jämställda) var en smitare i en snabb bil, men ju mer man studerade händelseförloppet blev man övertygade om att pojken blivit påkörd av en spårvagn. Man började kolla vilka turer och omlopp som kunde vara aktuella och uteslöt ett efter ett tills det bara återstod en enda vagn. Min.
Att bli uppkallad till arbetsledaren är ingen lätt sak. Jag har sett vuxna – nåja, väldigt stora – män nästan börja gråta när en liten kvinnlig arbetsledare med paraply överraskande hämtar dem just när de ska ta sin spårvagn vid Centralen och fösa dem med sig med orden: ”Bara rutin, ett drogtest”. Man kan se tvivlet stiga i ögonen när de frågar sig: hur länge håller sig marijuana i blodet? Jag vet att jag inte blev hög, men kanske sitter det där ändå… jävlar, drack jag vin igår? Hur länge sitter det i?
För att bli spårvagnsförare går du igenom fyra testdagar under en hel månad. De testdagarna är i sin tur uppdelade i mellan fyra till sex olika delprov, av vilka vissa är uppdelade i tre till fem avdelningar. Förutom att du tvunget – och helt arbetsmarknadsmässigt lagligt tveksamt – måste bevisa att du aldrig blivit dömd för misshandel eller varit sjukskriven mer än två veckor i sträck så ingår även ett fysprov, ett logik- och instruktionsförståelseprov, ett påverkansprov och otaliga personlighetstester och minnestester där du bland annat förväntas memorera ett trettital niosiffriga talkombinationer på tid. Sedan tillkommer ju samtalet med psykolog. Kort sagt: du blir utsatt för allt som inte inbegriper ren våldtäkt. Men bara lugn: när du väl fått din anställning och färdas genom stan som den bespottade medmänniska du nu förvandlats till i samhällets ögon, kan du förvänta dig att bli avlöst och uppkallad när som helst för vad som helst. Det kan vara allt ifrån ett rutinmässigt drogtest till att en anonym antagonist anmält att du (eller någon annan som körde en helt annan vagn) kört från hållplatsen, trots att anmälaren bara varit sju minuter sen till turen. Så när du då råkar ut för det otänkbara att köra på ett barn, och du är van vid att få skit för ingenting, drabbas du ju naturligtvis av den logiska tanken: om jag har fått så här mycket skit för ingenting, hur mycket skit kommer jag då inte att få för det här?
Så jag valde att knipa käft, som man säger- eller åtminstone sa under det årtiondet då jag var ung.
Polisen frågade mig om jag kört på någon och jag sa nej.
De frågade om jag sett en bil som färdats snabbt och jag sa ja.
Sen var det tyst ett tag. Jag jobbade på som vanligt. Vid något tillfälle frågade en instruktör om saken. Jag sa att jag inte sett nåt, men han överrumplade mig och fick mig att se mer skyldig ut än jag hade velat. Man får inte känna sig för säker, så är det. Så blev det tyst en lång period. Jag förstod att något hade hänt, men inte vad. Ingen sa nåt, men ingen sa ingenting på ett naturligt sätt i lunchrummet heller, om ni förstår vad jag menar. Men hur skulle ni kunna förstå, ni är ju bara barn.
En pojke blev påkörd och illa skadad. Jag säger inte adressen för då kan ni gissa vad jag talar om. Hursomhelst, en pojke blev påkörd och illa skadad. Det sedvanliga arbetet tog vid. Men det tog sin lilla tid eftersom pojken hittats långt efter det att olyckan inträffat. Under tiden tvättades vagnen och spåren försvann. Han hittades i närheten av spåret i en snödriva. Polisen blev påkopplad, naturligtvis. Först trodde man att gärningsmannen (eller gärningskvinnan, låt oss vara jämställda) var en smitare i en snabb bil, men ju mer man studerade händelseförloppet blev man övertygade om att pojken blivit påkörd av en spårvagn. Man började kolla vilka turer och omlopp som kunde vara aktuella och uteslöt ett efter ett tills det bara återstod en enda vagn. Min.
Att bli uppkallad till arbetsledaren är ingen lätt sak. Jag har sett vuxna – nåja, väldigt stora – män nästan börja gråta när en liten kvinnlig arbetsledare med paraply överraskande hämtar dem just när de ska ta sin spårvagn vid Centralen och fösa dem med sig med orden: ”Bara rutin, ett drogtest”. Man kan se tvivlet stiga i ögonen när de frågar sig: hur länge håller sig marijuana i blodet? Jag vet att jag inte blev hög, men kanske sitter det där ändå… jävlar, drack jag vin igår? Hur länge sitter det i?
För att bli spårvagnsförare går du igenom fyra testdagar under en hel månad. De testdagarna är i sin tur uppdelade i mellan fyra till sex olika delprov, av vilka vissa är uppdelade i tre till fem avdelningar. Förutom att du tvunget – och helt arbetsmarknadsmässigt lagligt tveksamt – måste bevisa att du aldrig blivit dömd för misshandel eller varit sjukskriven mer än två veckor i sträck så ingår även ett fysprov, ett logik- och instruktionsförståelseprov, ett påverkansprov och otaliga personlighetstester och minnestester där du bland annat förväntas memorera ett trettital niosiffriga talkombinationer på tid. Sedan tillkommer ju samtalet med psykolog. Kort sagt: du blir utsatt för allt som inte inbegriper ren våldtäkt. Men bara lugn: när du väl fått din anställning och färdas genom stan som den bespottade medmänniska du nu förvandlats till i samhällets ögon, kan du förvänta dig att bli avlöst och uppkallad när som helst för vad som helst. Det kan vara allt ifrån ett rutinmässigt drogtest till att en anonym antagonist anmält att du (eller någon annan som körde en helt annan vagn) kört från hållplatsen, trots att anmälaren bara varit sju minuter sen till turen. Så när du då råkar ut för det otänkbara att köra på ett barn, och du är van vid att få skit för ingenting, drabbas du ju naturligtvis av den logiska tanken: om jag har fått så här mycket skit för ingenting, hur mycket skit kommer jag då inte att få för det här?
Så jag valde att knipa käft, som man säger- eller åtminstone sa under det årtiondet då jag var ung.
Polisen frågade mig om jag kört på någon och jag sa nej.
De frågade om jag sett en bil som färdats snabbt och jag sa ja.
Sen var det tyst ett tag. Jag jobbade på som vanligt. Vid något tillfälle frågade en instruktör om saken. Jag sa att jag inte sett nåt, men han överrumplade mig och fick mig att se mer skyldig ut än jag hade velat. Man får inte känna sig för säker, så är det. Så blev det tyst en lång period. Jag förstod att något hade hänt, men inte vad. Ingen sa nåt, men ingen sa ingenting på ett naturligt sätt i lunchrummet heller, om ni förstår vad jag menar. Men hur skulle ni kunna förstå, ni är ju bara barn.
Dagarna gick, veckorna gick. Jag förstod att jag var misstänkt, men ingen sa nåt. Inte gamla kolleger sen tjugo år tillbaka, inte arbetsledarna, ingen. En dag sa någon något till slut. Det kom helt oväntat. Jag hade just lämnat en fyra och gått upp via slussplatsen till mellanvåningen när Reine pekade uppåt. Han sa inget och han log inte, jag förstod direkt. Det var samtalsdags med övervåningen igen.
Ingen av arbetsledarna på mellanvåningen log eller visade någon form av skadeglädje när Reine pekade uppåt. Livet är för stort för skadeglädje. De har själva kört spårvagn och de gör det fortfarande då och då; de vet vad olyckor betyder. De vet också vad det innebär att bli arg på ungarna som kastar saker, åker utanpå, sprayar, röker i vagnen, retar, provocerar, går framför vagnen, håller dörrarna, glor, flinar, hotar, slår. De vet att man kan fyllas av ett rebelliskt hat, att vilja köra på dem och vidare över, vilja inte se det man lärt sig se efter tjugo långa år; att han där mitt ibland hundra andra har dålig syn och är på väg ut i spåret; att pojken där bara följer efter sin kompis som kommer klara vagnen precis, men inte han själv; att mamman med barnvagnen inte har sovit på flera nätter och att stället hon står på är halt. Men kollegerna vet också att man aldrig kniper käft. Man skriver en rapport och talar ut om saken. Man ljuger aldrig, man erkänner sina misstag och man går vidare. Som spårvagnsförare eller som något annat, men man förväntas gå vidare.
Men jag då? Femtiotvå år, fast i yrket, som drömmer om Savannen och Gluggen och Läppstiftet i motljus på nätterna; vart ska jag gå? Bort, säger jag er barn, bort. Bara bort.
Det var han gotlänningen som skulle tala om mitt brott att inte tala, och han talade bra. Han var som Gud Fader själv i all sin ödmjukhet. Han talade om den öppenhet som alltid hade präglat företaget, att även om vindarna vänt många gånger under åren så hade vissa värderingar bestått, och i dessa värderingar hade jag nu felat. Det var värre än att köra på eller att skada någon med nävarna: det var att bryta mot företagets själ. När jag trodde att han slutat tala rann tårarna nerför mina kinder och ångern hade mig fast. Jag ville inget hellre än att erkänna, men orden stockade sig, halsen snörptes åt och jag fick inte fram ett ljud. Gotlänningen tolkade det som envis vägran. Det var då han slog till med den stora släggan.
– Pojken är död, Harald, sa han. Han dog igår, tjuettfemtinie. Det fanns inte ett organ som fungerade längre.
Jag slutade gråta genast. Det kändes hädiskt. En mördare har ingen rätt att gråta, det är de anhörigas börda. Jag var inte anhörig. Jag var mördare. Så jag slutade gråta. Inte för att jag ville, utan för att jag måste, som vuxen. Som en vuxen som dödat ett barn.
Gotlänningen fick ett stråk av medlidande i blicken.
– Harald, för Guds skull…
Då tittade jag på honom. Hårt och kallt, precis som en mördare ska, och så sa jag:
– Jag visste inte att du blivit religiös.
Och sen reste jag mig och gick. På förbivägen sa jag till dem på mellanvåningen att jag kände mig dålig och att jag fick ta sjukledigt andra passet. Sen gick jag hem. Tvättade, strök. Som vuxna gör. Inte som barn gör. Barn springer runt och leker med allt. Med biljettmaskinen, med fönsterrutorna, med livet och snön. Ända tills det tar slut. Tills det tar slut därför att en femtitvå-årig man inte orkar med fler utanpå-åkare längre. Inte orkar med fler glåpord och stenar som man inte vet storleken på, inte vet om de ska gå genom rutan och göra hål på en eller inte. Tolv år. Han fick bara leva tolv år – det är åtta år mindre än min anställningstid på företaget.
Så jag vet vart jag ska göra det och jag vet att det bara blir en liten notis, till skillnad från helsidorna om pojken. Det är som det ska. Men jag ska i alla fall dö där han dog. Det finns ett litet krön precis där innan hållplatsen, det var precis att jag skulle hunnit bromsa själv om jag inte velat lära honom en läxa. Men ingen kommer hinna bromsa när jag gör det. Jag vet precis var man inte syns och hur man ska bete sig för att inte se misstänkt ut. Jag bara lägger mig ner med huvudet mot rälsen när vagnen är tio meter ifrån mig. Jag står i krönet och det är mörkt. Först kommer föraren bli rädd, men inte bromsa in eftersom jag ler och står still och möter hans blick, som om jag hamnat på fel plats. Han eller hon kommer att tänka på sina passagerare i första hand – det gör man alltid – och inte farobromsa i onödan. Kanske får jag till och med ett leende, mitt sista. Kanske kommer ni att läsa om det. Jag vet vad kollegerna kommer att säga. De kommer att säga att det är höjden av själviskhet att ta sitt liv framför en vagn. Men herregud, det är ju inte som att det är tåget. Det är ju bara, trots allt, en spårvagn. Bara en spårvagn.
Ingen av arbetsledarna på mellanvåningen log eller visade någon form av skadeglädje när Reine pekade uppåt. Livet är för stort för skadeglädje. De har själva kört spårvagn och de gör det fortfarande då och då; de vet vad olyckor betyder. De vet också vad det innebär att bli arg på ungarna som kastar saker, åker utanpå, sprayar, röker i vagnen, retar, provocerar, går framför vagnen, håller dörrarna, glor, flinar, hotar, slår. De vet att man kan fyllas av ett rebelliskt hat, att vilja köra på dem och vidare över, vilja inte se det man lärt sig se efter tjugo långa år; att han där mitt ibland hundra andra har dålig syn och är på väg ut i spåret; att pojken där bara följer efter sin kompis som kommer klara vagnen precis, men inte han själv; att mamman med barnvagnen inte har sovit på flera nätter och att stället hon står på är halt. Men kollegerna vet också att man aldrig kniper käft. Man skriver en rapport och talar ut om saken. Man ljuger aldrig, man erkänner sina misstag och man går vidare. Som spårvagnsförare eller som något annat, men man förväntas gå vidare.
Men jag då? Femtiotvå år, fast i yrket, som drömmer om Savannen och Gluggen och Läppstiftet i motljus på nätterna; vart ska jag gå? Bort, säger jag er barn, bort. Bara bort.
Det var han gotlänningen som skulle tala om mitt brott att inte tala, och han talade bra. Han var som Gud Fader själv i all sin ödmjukhet. Han talade om den öppenhet som alltid hade präglat företaget, att även om vindarna vänt många gånger under åren så hade vissa värderingar bestått, och i dessa värderingar hade jag nu felat. Det var värre än att köra på eller att skada någon med nävarna: det var att bryta mot företagets själ. När jag trodde att han slutat tala rann tårarna nerför mina kinder och ångern hade mig fast. Jag ville inget hellre än att erkänna, men orden stockade sig, halsen snörptes åt och jag fick inte fram ett ljud. Gotlänningen tolkade det som envis vägran. Det var då han slog till med den stora släggan.
– Pojken är död, Harald, sa han. Han dog igår, tjuettfemtinie. Det fanns inte ett organ som fungerade längre.
Jag slutade gråta genast. Det kändes hädiskt. En mördare har ingen rätt att gråta, det är de anhörigas börda. Jag var inte anhörig. Jag var mördare. Så jag slutade gråta. Inte för att jag ville, utan för att jag måste, som vuxen. Som en vuxen som dödat ett barn.
Gotlänningen fick ett stråk av medlidande i blicken.
– Harald, för Guds skull…
Då tittade jag på honom. Hårt och kallt, precis som en mördare ska, och så sa jag:
– Jag visste inte att du blivit religiös.
Och sen reste jag mig och gick. På förbivägen sa jag till dem på mellanvåningen att jag kände mig dålig och att jag fick ta sjukledigt andra passet. Sen gick jag hem. Tvättade, strök. Som vuxna gör. Inte som barn gör. Barn springer runt och leker med allt. Med biljettmaskinen, med fönsterrutorna, med livet och snön. Ända tills det tar slut. Tills det tar slut därför att en femtitvå-årig man inte orkar med fler utanpå-åkare längre. Inte orkar med fler glåpord och stenar som man inte vet storleken på, inte vet om de ska gå genom rutan och göra hål på en eller inte. Tolv år. Han fick bara leva tolv år – det är åtta år mindre än min anställningstid på företaget.
Så jag vet vart jag ska göra det och jag vet att det bara blir en liten notis, till skillnad från helsidorna om pojken. Det är som det ska. Men jag ska i alla fall dö där han dog. Det finns ett litet krön precis där innan hållplatsen, det var precis att jag skulle hunnit bromsa själv om jag inte velat lära honom en läxa. Men ingen kommer hinna bromsa när jag gör det. Jag vet precis var man inte syns och hur man ska bete sig för att inte se misstänkt ut. Jag bara lägger mig ner med huvudet mot rälsen när vagnen är tio meter ifrån mig. Jag står i krönet och det är mörkt. Först kommer föraren bli rädd, men inte bromsa in eftersom jag ler och står still och möter hans blick, som om jag hamnat på fel plats. Han eller hon kommer att tänka på sina passagerare i första hand – det gör man alltid – och inte farobromsa i onödan. Kanske får jag till och med ett leende, mitt sista. Kanske kommer ni att läsa om det. Jag vet vad kollegerna kommer att säga. De kommer att säga att det är höjden av själviskhet att ta sitt liv framför en vagn. Men herregud, det är ju inte som att det är tåget. Det är ju bara, trots allt, en spårvagn. Bara en spårvagn.
