Dikten i dörren

I denna dikt av Julia Nyberg, som är tonsatt och har blivit en känd visa, berättar diktjaget om sorgen över en stupad soldat. Strömkarlen i dikten är ett annat namn för Näcken, som är ett mytiskt väsen i den svenska folktron. Det berättas om Näcken att han sitter naken i vattnet på en sten och spelar fiol så vackert att han lockar dit människor, som drunknar. En bajonett, som nämns i dikten, är ett spjutliknande vapen som man kan sätta längst ut på ett gevär så att geväret blir ett spjut. 

DEN STACKARS ANNA,
eller
MOLL-TONER från NORRLAND (1828)

                                av Julia Nyberg (1785-1854)

            Vårvindar friska
            Leka och hviska,
Lunderna kring, likt älskande par.
            Strömmarne ila,
            Finna ej hvila
Förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjerta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör,
            Strömkarlen spelar,
            Sorgerna delar
      Vakan kring berg och dal.

            Hjertat vill brista —
            Ack! när den sista
Gången jag hörde kärlekens röst:
            Afskedets plåga,
            Ögonens låga,
Mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud,
Trasten slog drill på drill för sin brud;
            Strömkarlen spelte,
            Sorgerna delte,
      Suckande, berg och dal.

            Natten så fager,
            Ljus som en dager,
Göt öfver skog och bölja sin glans.

            Elfvornas vingar
            Glänsande ringar
Slöto kring ängens tufva i dans.
Suckande hjertan, suckande lund,
Smekande ord och saligt förbund!
            Strömkarlen spelte,
            Sorgerna delte
      Vakan kring berg och dal.

            Ack, att vid polen
            Midsommarsolen
Tusende år bortsofvit så sällt!
            Hastigt hvem kallar?
            Krigsbudet skallar
Fjerran ifrån: ”Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
Löftet han gaf om kärlek och tro;
            Strömkarlen spelte,
            Sorgerna delte,
      Suckande, berg och dal.

            Hurtigt på slätten,
            Med bajonetten,
Snabb som en ren, han ilade ned;
            Der, ibland fanor,
            Flygande svanor,
Klingande spel, i blixtrande led,
Rak som en tall, han höjde sig opp,
Såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
            Strömkarlen spelte,
            Sorgerna delte,
      Suckande, berg och dal.

            Snart han marchera’ —

            Kom aldrig mera
Åter till hemmets brudliga tjäll.
            När af min Modig
            Vålnaden blodig
Sväfvar på vesterns rodnande fjäll,
Klaga, mitt hjerta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
            Strömkarlen spelar,
            Sorgerna delar
      Vakan kring berg och dal.