Dikten i dörren
Tomas Tranströmer (1931-2015)
Nobelpristagare i litteratur 2011
Ur ”Ostinato”
Ur vrakens kretsande punkt av stillhet
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sin betsel av tång och frustar
skum över stranden.
(Fortsätter: Jorden höljs av mörker som fladdermössen pejlar.
Vraken stannar och blir en stjärna.)
Versmåttet (diktens form, hur diktens rytm och stavelser organiserats) kallas sapfisk strof efter den antika poeten Sapfo (dog ca 570 f.kr), som använde den. Det finns inga rim i en sapfisk strof, men däremot en fast form. Så här ser den ut enligt Alf Henrikson i boken Verskonstens ABC (fet stil är stavelser som betonas):
Den-/na /strof /är /verk-/lig-/en /myck-/et /Sap-/fisk
And-/ra /ra-/den /låt-/er /som /först-/a /ra-/den
Tre-/dje /ra-/den /di-/to, /men /fjär-/de /ra-/den
Rump-/hugg-/es /här-/med
Läs och njut av Tomas Tranströmers gestaltning i den här lyriska prosadikten:
Gläntan
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det. Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm. Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna. På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet. På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.
