SOMMARDAG av Erik Lindorm (1889-1941) Nu sjunger marken under mina fötter och lekfull vindil blåser i mitt hår, där gnolande och sommaryr jag går en väg med blekta barr och blanka rötter, som solen full med gröna fläckar sår. Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika och ludna bromsar brumma mig förbi. Ur molnen skär en svalsvärms visselskri. Jag själv är flygstark och jag ville skrika mig hes av glädje för att jag är fri. Det är så stort att jag får gå på jorden ännu en sommar, full av doft och sken, och bjudas in av varje dikesren till smultronmiddag på de gröna borden och sova ut på någon skuggig sten. Så tackar jag min jord att jag får vara vid liv, en människa, ett blod, ett jag, ett hjärta, som kan slå med lätta slag och låta sorgsna drömmerier fara som moln i fjärran på en sommardag.
